Gå.

För några år sedan skrev jag om poliser med dragna vapen i min trädgård och drama och kalabalik. Nu hoppas jag varje sekund att det inte är på väg att blåsa upp igen. Det är en vind från min ungdom, närmare bestämt ca 20 år tillbaka, som blåser upp och mojnar av och till och har gjort så till och från de senaste 10 åren. 
Jag vet aldrig när och jag är aldrig förberedd. 
Jag vill inte vara med. 
Just nu ser jag mig extra över axeln och jag sover inte gärna ensam. 
Dumt att skriva det här kanske, jag kanske raderar inlägget om en stund. 
Någonstans vill jag ändå bara få ur mig lite av min frustration. 
Låt mig vara. Jag vill inte. 

Till top